Jag lever.

Alldeles nyss pratade jag i telefon med en kär amerikansk "syster" och som vanligt kom framtiden och allt möjligt vad det innebär upp som ämne. Och vad otroligt glad jag är att vi här i Sverige faktiskt har ett system som gör att jag kan studera till i stort sett vad jag vill oberoende av vad mina föräldrar gör. Denna tanke dök upp då vi pratade om hennes bror som vill ta ett sabbatsår och resa runt i landet för att skriva (aspirerande författare) men antagligen inte kunde för det blev för dyrt för föräldrarna. Vilken 20-åring i Sverige skulle behöva ge upp sina resplaner för att föräldrarna inte hade råd att betala om han hoppade över skolan ett år? Eller kanske snarare, vilka föräldrar skulle betala sin 20-årings resor? Visst är det fint med familjekänsla men det måste ändå ge någon sorts känsla av otillräcklighet att inte kunna försörja sig själv förrän tidigast runt 21, dvs om man hade turen att ens föräldrar hade råd med en utbildning annars gäller det ju att försörja sig så gott det går tidigare.

Givetvis en väldigt förenklad bild men faktum kvarstår. Jag är glad att jag iallafall har möjligheten att vara lite självständig tack vare att jag faktiskt inte direkt behöver betala för min utbildning.