Jag lever.

Jag älskar känslan när jag tittar på min mobil och batteriet är fulladdat. Det är nog den absoluta I-lands känslan men det ger någon sorts skum tillfredsställe att veta att telefonen inte kommer dö när man behöver den som mest. Hänger det ihop med samhällets hets att alltid vara tillgänglig? I så fall är det bara sorgligt. Jag önskar att jag ville revoltera tillräckligt mot fenomenet men det skulle jag aldrig klara. Jag skulle känna mig så otroligt ensam och övergiven!

För att dämpa min I-landsångest började jag idag läsa boken "Schyssta bananer" om rättvisemärkt. Mycket intressant! Och dagens musiktips är Melissa Horn som jag återupptäckt. :)