Jag lever.

Inför mitt projekt som ska utföras med början imorgon satt jag nu och tittade på en sida om miljölöften. När jag kollade igenom listan upptäckte att det var väldigt få av dessa löften som jag skulle kunna avlägga för att vi redan gör allt detta i min familj. Vi har ingen bil, sopsorterar, äter vegetariskt, köper ekologiskt... Ändå skulle min livstil kräva 2 och ett halvt jordklot för att resurserna ska räcka till alla! Jag måste helt enkelt bo naken i en grotta i skogen. Det är så man blir lite rädd.

Apporpå rädd blev hoppade jag till så hemma hos L i söndags att hans soffa typ gick sönder. Sorry!

Jag älskar känslan när jag tittar på min mobil och batteriet är fulladdat. Det är nog den absoluta I-lands känslan men det ger någon sorts skum tillfredsställe att veta att telefonen inte kommer dö när man behöver den som mest. Hänger det ihop med samhällets hets att alltid vara tillgänglig? I så fall är det bara sorgligt. Jag önskar att jag ville revoltera tillräckligt mot fenomenet men det skulle jag aldrig klara. Jag skulle känna mig så otroligt ensam och övergiven!

För att dämpa min I-landsångest började jag idag läsa boken "Schyssta bananer" om rättvisemärkt. Mycket intressant! Och dagens musiktips är Melissa Horn som jag återupptäckt. :)

Jag har precis gjort en liten nostalgitripp i fotarkivet. Den stora frågan är ju: Är det gulligt med de fula kläderna man hade för några år sedan? Eller är det bara sorgligt hur snabbt modet ändras?

Vad är det egentligen med bildspråk som gör det så mycket lättare att förstå? Som på min flöjtlektion kan M säga typ nåt som: "Tänk dig att du flyger när du spelar." Jag spelar och tänker att jag flyger och så blir det helt plötsligt bättre trots att man egentligen inte vet vad man gjort förskillnaden förutom att man tänkte att man flög.
Vår matte- och fysiklärare är också bra på att förklara saker i bilder. Och demonsterar saker. Han gillar nämligen att hoppa runt så mycket som möjligt i klassrummet. Och av någon konstig anledning gör det också att man förstår bättre. Kanske är det det som är att vara pedgogisk, att kunna tala i bilder.

"I wish I didn' have to do those mistakes and be wise."
- Uf filmen Once

En annan tanke om vad vis är, kanske är det bland mycket annat någon som lär av sina misstag. Det är ju tyvärr alltför få som gör det.

Idag mötte jag min religionslärare i korridoren. Han sa att jag hade "mycket klokt att säga". Kul att höra förstås men framför allt gav det mig ännu ett ord att fundera på.De senaste dagarna har mänligen orden smart, intelligent och vis dykt upp i olika sammanhang. Jag tycker det är en ganska betydande skillnad på orden men när jag diskuterat dem med andra på senaste tiden har jag upptäckt att just uppfattningen av betydelsen av dessa kan skilja sig mycket från person till person. Och nu fick jag alltså ännu ett ord som hör till denna kategori att fundera på. Jag vet nog vad jag tror att det betyder, frågan är bara vad alla andra tycker.


"The karusell never stops turning."
- Grey's Anatomy

Det första kapitlet i min Svenska C bok som jag precis läst handlar om bra det är att läsa svenska, typ. Åtminstone så känns det som ett fem sidor lång propagerande för varför det är så bra. Jag kan se hur pedagogiskt det kan verka att läsa om hur mycket nytta man kommer ha av det man gör men hallå, de predikar ju för redan frälsta. Eller ja, i alla fall i mitt fallsom valt den här kursen just för att jag tror att jag kommer ha mycket nytta av den. Trorman däremot inte det kommer man inte bry sig ett dugg om vad boken säger. Antagligen kommer man inte ens läsa kapitlet. Som sagt, fin tanke...

Jag har en liten anteckningsbok där jag de senaste åren skrivit lite allt möjligt. Bland annat citat från böcker, filmer och sånger jag gillar. Tänkte därför att jag skulle kunna dela med mig av några av dessa för det är saker som ofta träffat mig på något sätt. Det här är det senaste som jag gillade då flera av mina vänner nyligen flyttat. Det viktiga är ju faktiskt inte avskedspresenterna...

"Det enda riktiga beviset på vänskap är den tid ens vänner ger en."
- Ur Ellie: Så länge jag finns av John Marsden

Satt precis och tänkte lite och ibland tror jag det kommer små asfaltsbitar i livet också. Såna där saker man klarat många gånger innan men helt plötsligt så sugs all energi bara ur en trots att man gör så gott man kan. Hoppas livet är som en spingtur när det slutar också. En riktigt adrenalinkick där man känner sig otroligt glad och nöjd! :)

Hur kommer det sig att vi så ofta bedömer andras problem som så mycket mindre än våra egna? "Om inte hon har tid hur tror hon då jag har tid?".. "Han kan ju tycka det där är svårt men han skulle bara veta..." Ganska vanliga tankar för de flesta av oss skulle jag tro men varför? Det är väl ändå så att vi har olika förutsättningar att klara av saker olika bra, så det är klart olika saker kommer ge oss problem. Världen skulle inte klara sig särskilt länge om alla bara kunde lösa samma sorters problem. Så om jag har svårt att få tiden att räcka till kanske det inte är någon annans sak att döma det. Eller?

Jag har aldrig riktigt förstått det där med att kategorisera saker. Särskilt fördömandet av konst. Hur kan någon bestämma vad som är konst? Jag är ingen expert på ämnet men jag har läst i alla fall mer än en konstbok i mina dar och det är så fascinerande att läsa debatterna om vad som är konst. Enligt min mening finns det bara ett kriterium: om någon tycker det är konst så är det konst! Det spelar liksom ingen roll om det handlar om tavlor, musik, dans eller bloggar. För bloggar kan också vara en sorts konst om man vill uttrycka något med dem. Och nej, det behöver inte alltid vara djupt och seriöst. Picassos tavlor kan också se rätt oseriösa ut om man inte tittar så noga.

Jag fick en tanke häromdagen. Det är ju ett ganska vanligt talesätt att säga att man "älskar felen för det är de som gör personen". Frågan är bara: Älskar man verkligen felen hos personen eller är det kanske så att felen upphöjer det som är bra? Däremot tror jag det finns en som verkligen älskar felen också...

Varför tycker man så mycket om vissa låtar som egentligen bara handlar om helt vardagliga saker? Min teori är att man gillar låtar där man tycker någon lyckats med att med bara några få ord beskriva en känsla på pricken. En känsla som man själv skulle kunna beskriva i timtal utan att riktigt få fram det man egentligen ville ha sagt. Det sägs att Shakespeare var en baddare på att uttrycka komplicerade saker i mycket få ord. "Att vara, eller icke vara, det är frågan." Kanske skulle han satsat på en karriär som trubadur? Fast vad var egentligen sonetter på den tiden? Det var väl också en sorts sångtexter.Jag har hört att Shakespeare till och med själv hittade på runt 2000 ord som idag används i svenska språket. Det är ju också ganska imponerande!

Idag disskuterade vi fanatism och vad som framkallar fanatsim på samhällen. Personligen tror jag att alla har förutsättningar för att bli fanatiker men det är sedan miljön eller en omvälvande känslor som framkallar detta. Sen tror jag inte att alla blir fanatiker av samma händelser. I vår klass kom exemplet upp om en farmor som efter av att ha flytt under andra världskriget inte kunde höra talas om tyskar överhuvudtaget utan att bli upprörd medan en annan man på en dokumentär inte alls kände så trots att hela hans familj blivit dödad. Jag tror fortfarande den mannen skulle kunnat blivit fanatiker men av en annan händelse. Kanske var mannen kristen så han kunde förlåt de som gjort honom så illa men samtidigt då sitter han ju i riskzonen för att bli en religiös fanatiker. Med dets säger jag ju inte att det är bra att vara fanatiker utan det är ju nånting som i många fall leder till mycket ont. Men ett intressant ämne är det i alla fall. Varför blir man egentligen fanatiker?

Intressant är ju också att i diskussionen kanske vi alla var små minifanatiker som försökte övertyga varandra om att det faktiskt var vi som hade rätt...

The Notebook kan antagligen kvala in som en av världens finaste filmer. Jag tror tårarna rann största delen av tiden framför datorn, på golvet under alla filtar i vår lilla "glasveranda". Och det var ändå andra gången jag såg den.

Så fint att leva så länge och bli gamla tillsammans...


En hund jag kände dog för en vecka sen
Och några dagar senare dog hans hundkamrat
Dom kände varandra fanns ingen poäng att leva utan en bästa vän
Jag förstod det inte då men nu vet jag vem det kommer bli

Vi kommer att dö samtidigt, du och jag
Vi kommer att dö samtidigt, du och jag
Vi kommer att dö, dö
-Säkert!

SJ ringde mig idag och erbjud ett "SJ Prio Master Card" alldeles gratis. Efter att ha gjort helt klart för mig att kortet var gratis orkade jag inte tacka nej och halvnickade väl i telefon. Som den rutinerade försäljare hon va kunde hon tolka till och med det till ett ja och frågade efter min ungefärliga årsinkomst. Däremot efter att jag uppgett min minst sagt blygsamma årsinkomst hörde man hur hennes röst plötsligt förändrades till det oj-vad-pinsamt-läget och sa: "Eh jaha, ja med den årsinkomsten kan vi ju tyvärr inte erbjuda dig det här gratis". Så ja, inte ens reklam är man berättigad till som fattig.

För övrigt har SJ en hemskt dålig hemsida som fungerar ungefär varannan gång. Man tycker ju att de kunde ha råd med lite mer med de respriserna.

Jag känner mig övergiven. Visst är det lite konstigt att man inte kan övertyga en känsla att försvinna? Jag vet iallafall mer än väl att jag egentligen inte alls är övergiven och ändå sitter jag här, övergiven. Med ett hus fyllt av en stor familj skulle man ju tro att det är den sista känslan som skulle komma men känslor kan man kanske inte resonera sig till. Som med tro tror jag. Det finns ingen som kan övertyga dig om att tro. Tro måste man känna själv. Det spelar ingen roll hur logiskt, eller totalt ologiskt, det du tror på är. Det är väl kanske det som är skillnad mellan att tro och veta.


Pannkakor till kvällsmat. Äntligen!

"jämvikter är i ett släkte för sig skulle man kunna säga, jag har nyss läst om det igen här och jag gillar dem inte"

för att citera min kloka vän S som för tillfället läser på Uppsala Universitet. Det är alltså vad jag och resten av mina klasskompisar i Kemi B knåpar med för tillfället. Mmm...

Bild från Jesper.

Så vackert att det gör ont. Vem sa att man blir deprimerad av höst?