Jag lever.

Häromdagen hade jag en gäst i Gruvsviten 155 meter ned i mörkret som lättad utbrast: "Åh, en spegel!" Och började fixa håret under hjälmen. Utomordentligt fånigt kan tyckas, med all rätt, men det fick mig att reflektera över hur mycket tid jag själv tillbringar framför spegeln. Vid toabesök kan jag fastna framför spegeln flera minuter med den ständiga frågan kretsande i skallen: Ser jag tillräckligt bra ut? På stan iakttar jag mig själv i varje skyltfönster och det är ständigt samma vals: Ser jag bäst ut ur den här vinkeln... Eller den här? Ibland stirrar jag så länge att jag slutar känna igen mig själv. Och ändå är det trots alla mina bemödanden mitt eget ansikte jag sen har svårast att föreställa mig..
Är det inte egentligen helt galet och fantastiskt att vi alla människor ser ut på ett alldeles unikt sätt. Trots att vi alla har samma delar att kombinera. Ögon, öron, näsa, mun.. OCh är det inte rätt sjukt att vissa kombinationer betraktas som vackra medan andra ses som fula? Faktum är ju ändå att det i slutändan är du och jag som bestämmer vad som är vackert. Vilken möjlighet!