Jag lever.

Genom åren som sommarjobb har jag hunnit prova på en del jobb. Städning, bakning, matteutlärning och lite allt möjligt. Allihop bra jobb med vettiga villkor och arbetsuppgifter. Ett av dem har jag till och med tycket jättebra om. Men trots dessa bra förutsättningar har jobbet aldrig blivit mer än en transportsträcka. Oavsett hur mycket jag i teorin tyckt om mitt jobb och vetat hur lyckligt lottad jag är har det alltid slutat med att jag sitter där och väntar på att klockan ska närma sig dagens slut. Det har gått så långt att jag börjat oroa mig för mitt framtida liv.. Kommer jag alltid att vantrivas så med att jobba? Skolan tycker jag ju ändå rätt så bra om bortsett från läxorna.

I sommar har jag börjat arbeta som guide. Det är ett bra jobb med vettiga villkor och arbetsuppgifter. Och dessutom kräver det lite extra. Det kräver faktiskt någon sorts kunskap och skicklighet. Vem som helst skulle faktiskt inte kunna göra det. Jag vill inte på något sätt påstå att det inte finns människor som är bra på att städa och för att baka krävs en hel del kunskap. Men mina tidigare jobb har aldrig innehållet den känsla av kompetens och utveckling som jobbet som guide. Det finns en vilja att hela tiden förbättra sig och skicka hem gästerna glada och nöjda. När man dessutom får ett tack och ett vänligt ord efter en visning känns det inte längre som bara ett jobb. Kanske kan jag faktiskt hitta ett sådant jobb även i framtiden...

Med en pojkvän tio mil bort blir det mycket resande fram och tillbaka. Och varje gång ska man packa den perfekta packningen som helst ska vara liten och smidig men innehålla allt man kan behöva en helg i storstan. Myskläder, varma kläder, shoppingkläder, festkläder... Och allt ska helst få plats i min Haglöf Tight Medium. Inte helt lätt. Oftast slutar det med ryggsäck plus en extra kasse full med ett hopplock av kläder som egentligen inte kan användas till mer än ett av de ändamål jag tidigare räknade upp. Vad är hemligheten? Är färdigheter i perfekt packning något som kommer med åldern eller får man lida resten av livet för att inte ha fötts med denna talang?

Inte nog med att man ska ha den perfekta packningen. Man ska dessutom se snygg och fräsh ut under hela resan. Jag avundas dem som har utstrålning som gör att de ser eleganta ut oavsett vad de har på sig. Jag är inte en av dem och min reseutstyrsel brukar ofta sluta i det som annars tar mest plats i väskan. Nog vet jag att det egentligen inte är utseendet som spelar någon roll.. men för mig är kläder ändå ett väldigt viktigt sätt att uttrycka mig på. Frågan är väl om inte mina reskläder uttrycker något om själva resan. Att det är jobbigt att resa? Eller att jag tycker så mycket om det att jag inte bryr mig om ens vad jag har på mig? Det återstår att se men en sak vet jag. Jag hoppas framtiden någon gång bär mindre resande mellan hemmet och pojkvännen i sitt sköte.

Som man som läsare antagligen lätt noterat har denna blogg legat lite på is under en perios. Varför? Total avsaknad av uppfinningsrikedom och inspiration hos författaren. Nu sitter jag dock här med en egen älskad dator i knät som nybliven student och inser att det här med skrivande kommer jag sakna när nu skolan tagit slut. Vad göra? Jag planerar att återuppliva bloggen men i lite ny tappning. Eftersom jag inte tror att någon kommer sörja förlusten av det-hät-gjorde-jag-idag-blogg kommer denna blogg (förhoppningsvis) innehålla lite längre inlägg men mer sällan. LIte krönika-stuk på det hela är tanken. Och framför allt kommer den vara till för att jag ska få lite utlopp för skrivarlusten som faktiskt faller på ibland. Läs gärna om du tycker det är intressant.. men tycker du att mina åsikter och inlägg i livsdebatten är ointressanta och dumma föreslår jag att du lägger tiden på något annat.

Nu får vi se om jag klarar att hålla mig till min egen idé. Det återstår att se...