Jag lever.

Det är lite sorgligt att alla mina tappra bloggförsök de senaste månaderna inte verkar ge något resultat. Just nu är det flytt och farväl som fyller huvudet vilket inte ger mycket utrymme för bloggande. Verkar som det får ligga lite på is här ett tag trots allt.. Jag återkommer när jag har lite vilja och inspiration vilket förhoppningsvis kommer hända då jag tycker väldigt mycket om den här bloggen. Kram kram

Nog för att jag lovat mig själv att detta inte skulle bli en blogg om vad jag gör om dagarna men inatt gör jag ett undantag då det är stora förändringar på gång. Har nu bestämt mig för att det blil Läkarprogrammet i Linköping till hösten. Med andra ord flytt om cirka tre veckor.. Blir lägenhet tillsammans med bästa K och förhoppningsvis också världens bästa S. Linköping, nu kommer vi!

Häromdagen köpte jag nya knallrosa sneakers och när jag betalade uttryckte kassörskan beundran för min goda smak. Det vill säga hon sa att hon tyckte de var snygga. Kul förstås men det är alltid lite jobbigt när kassörskan försöker vara vänlig på det sättet. Jag menar, om man inte tyckte att kassörskan själv hade särskilt snygg stil känns det ju lite sådär. Förra året köpte jag ett armband på Lindex och kassörskan som var 50+ sa att hon hade ett likadant. Fortfarande ett snyggt armband men frågan var ju ändå om hon hade ungdomlig stil eller om jag helt enkelt klär mig som om jag vore trettio år äldre.. Dilemma med andra ord.

Väckt av min fantastiska kollega J som sms:ade imorse:
-Hej. Visst är du ledig idag?
-Nja jag har en tur kl två..
-Fan. Jo asså jag hade glömt strumpor så jag lånade dina, heh hrm.. Meen då får vi lösa det. Ska leta efter ett par andra så fort jag kmr upp från första turen!
- Men det är lugnt, jag kan ta med nya. Det är väl mest synd om dig för de är nog inte så fräsha..
- Asså, det är lugnt, däremot så var de så korta att jag var tvungen att knycka långkallingarna oxå... Heh
- Jag har dubbla långkallingar i skåpet :P

Ibland blir man bara så glad av henne. :)

Häromdagen hade jag en gäst i Gruvsviten 155 meter ned i mörkret som lättad utbrast: "Åh, en spegel!" Och började fixa håret under hjälmen. Utomordentligt fånigt kan tyckas, med all rätt, men det fick mig att reflektera över hur mycket tid jag själv tillbringar framför spegeln. Vid toabesök kan jag fastna framför spegeln flera minuter med den ständiga frågan kretsande i skallen: Ser jag tillräckligt bra ut? På stan iakttar jag mig själv i varje skyltfönster och det är ständigt samma vals: Ser jag bäst ut ur den här vinkeln... Eller den här? Ibland stirrar jag så länge att jag slutar känna igen mig själv. Och ändå är det trots alla mina bemödanden mitt eget ansikte jag sen har svårast att föreställa mig..
Är det inte egentligen helt galet och fantastiskt att vi alla människor ser ut på ett alldeles unikt sätt. Trots att vi alla har samma delar att kombinera. Ögon, öron, näsa, mun.. OCh är det inte rätt sjukt att vissa kombinationer betraktas som vackra medan andra ses som fula? Faktum är ju ändå att det i slutändan är du och jag som bestämmer vad som är vackert. Vilken möjlighet!

Var inte alls särskilt längesedan jag satt här och filosoferade över hur man fixar den perfekta packningen med en förhoppning att någon gång i framtiden lyckas. Och nu är den redan här! Jag har nämligen kommit fram med en ny teori om hur man bygger upp den perfekta packningen. Man väljer ut ett plagg som sätter tonen och sen ska alla plagg matcha med nyckelplagg. På så sätt passar alla plagg också med varandra och det blir lätt att förändra beroende på väder och aktivitet. Till helgens packningen blir det min gröna favoritkjol från Whyred som sätter tonen. Det ultimata plagget!

Har tillbringat några fantastiska dagar med underbart sällskap i vännen S:s sommarstuga Bäckskog vid östkusten. Fantasiskt vacker plats där hela S:s släkt har stugor på samma område med precis så lagom avstånd att man kan välja mellan sällskap eller isolering. Jag har de senaste åren varit ganska anti somamrstugor. Nog för att de är mysiga men vilken belastning att ha en stuga man måste ta hand om. Man har liksom inget val vad man ska göra på semestern utan man måste åka och sköta om stugan. Ännu ett hus att måla, städa.. Ännu en trädgård att klippa i gräset i.. Som ni förstår är jag inget stort fan av hussysslor. Men dessa dagar vid havet med trevliga middagar, båtturer i skärgården, solning och bokslukande har faktiskt fått mig att ändra åsikt. Finns det något mer idylliskt än en stuga vid havet? Ja det skulle väl möjligtvis vara en stuga vid havet som är alldeles flugfri...
Jag vill ha mitt eget Bäckaskog! En liten bit av himlen på jorden.

Igår när jag och pojkvännen J stod framför chipshyllorna på Coop för att välja chips till kvällens film sa han: "När vi flyttar ihop får vi inte äta chips och godis varje kväll". Och då slog det mig vad mycket dåligt man gör bara för att det är en vana. Det har nämligen blivit en vana att alltid äta något gott på kvällarna hemma hos J. Det har till och med gått så långt att jag blir sugen på glass, godis, chips, kladdkaka... så fort jag kommer in i deras TV-rum.Dålig vana! Hemma har jag inga problem med att se på TV utan snacks men där är också vanan snarare att man inte får äta framför TV:n. Faktum är att i julas blev det ingen julkalender för mig för att jag som storasyster skulle föregå med gott exempel och inte äta framför TV:n.
Att röka är väl annars ett typexempel på något man gör för att det är en dålig vana som jag som tur är inte fastnat i. Bli arg för småsaker är en annan dålig vana för mig. När jag var i USA och bodde i värdfamilj i tio månader var det omöjligt att sura för småsaker. Jag vande mig vid att vända andra kinden till. Väl hemma igen tog det bara några veckor innan jag var tillbaka i mitt gamla mönster. Trots att jag märkt hur trevligt det var med skillnaden. Ändå var jag fast i vanan. Det sägs att en gång är en tillfällighet medan två gånger är en vana. Med andra ord borde det inte vara så svårt att byta ut dåliga vanor mot nya bra. För att testa detta har jag bestämt mig för att under juli och augusti inte äta onyttigheter framför TV:n. Det är aldrig för sent att ändra sig...

Genom åren som sommarjobb har jag hunnit prova på en del jobb. Städning, bakning, matteutlärning och lite allt möjligt. Allihop bra jobb med vettiga villkor och arbetsuppgifter. Ett av dem har jag till och med tycket jättebra om. Men trots dessa bra förutsättningar har jobbet aldrig blivit mer än en transportsträcka. Oavsett hur mycket jag i teorin tyckt om mitt jobb och vetat hur lyckligt lottad jag är har det alltid slutat med att jag sitter där och väntar på att klockan ska närma sig dagens slut. Det har gått så långt att jag börjat oroa mig för mitt framtida liv.. Kommer jag alltid att vantrivas så med att jobba? Skolan tycker jag ju ändå rätt så bra om bortsett från läxorna.

I sommar har jag börjat arbeta som guide. Det är ett bra jobb med vettiga villkor och arbetsuppgifter. Och dessutom kräver det lite extra. Det kräver faktiskt någon sorts kunskap och skicklighet. Vem som helst skulle faktiskt inte kunna göra det. Jag vill inte på något sätt påstå att det inte finns människor som är bra på att städa och för att baka krävs en hel del kunskap. Men mina tidigare jobb har aldrig innehållet den känsla av kompetens och utveckling som jobbet som guide. Det finns en vilja att hela tiden förbättra sig och skicka hem gästerna glada och nöjda. När man dessutom får ett tack och ett vänligt ord efter en visning känns det inte längre som bara ett jobb. Kanske kan jag faktiskt hitta ett sådant jobb även i framtiden...

Med en pojkvän tio mil bort blir det mycket resande fram och tillbaka. Och varje gång ska man packa den perfekta packningen som helst ska vara liten och smidig men innehålla allt man kan behöva en helg i storstan. Myskläder, varma kläder, shoppingkläder, festkläder... Och allt ska helst få plats i min Haglöf Tight Medium. Inte helt lätt. Oftast slutar det med ryggsäck plus en extra kasse full med ett hopplock av kläder som egentligen inte kan användas till mer än ett av de ändamål jag tidigare räknade upp. Vad är hemligheten? Är färdigheter i perfekt packning något som kommer med åldern eller får man lida resten av livet för att inte ha fötts med denna talang?

Inte nog med att man ska ha den perfekta packningen. Man ska dessutom se snygg och fräsh ut under hela resan. Jag avundas dem som har utstrålning som gör att de ser eleganta ut oavsett vad de har på sig. Jag är inte en av dem och min reseutstyrsel brukar ofta sluta i det som annars tar mest plats i väskan. Nog vet jag att det egentligen inte är utseendet som spelar någon roll.. men för mig är kläder ändå ett väldigt viktigt sätt att uttrycka mig på. Frågan är väl om inte mina reskläder uttrycker något om själva resan. Att det är jobbigt att resa? Eller att jag tycker så mycket om det att jag inte bryr mig om ens vad jag har på mig? Det återstår att se men en sak vet jag. Jag hoppas framtiden någon gång bär mindre resande mellan hemmet och pojkvännen i sitt sköte.

Som man som läsare antagligen lätt noterat har denna blogg legat lite på is under en perios. Varför? Total avsaknad av uppfinningsrikedom och inspiration hos författaren. Nu sitter jag dock här med en egen älskad dator i knät som nybliven student och inser att det här med skrivande kommer jag sakna när nu skolan tagit slut. Vad göra? Jag planerar att återuppliva bloggen men i lite ny tappning. Eftersom jag inte tror att någon kommer sörja förlusten av det-hät-gjorde-jag-idag-blogg kommer denna blogg (förhoppningsvis) innehålla lite längre inlägg men mer sällan. LIte krönika-stuk på det hela är tanken. Och framför allt kommer den vara till för att jag ska få lite utlopp för skrivarlusten som faktiskt faller på ibland. Läs gärna om du tycker det är intressant.. men tycker du att mina åsikter och inlägg i livsdebatten är ointressanta och dumma föreslår jag att du lägger tiden på något annat.

Nu får vi se om jag klarar att hålla mig till min egen idé. Det återstår att se...

Jag har ett otursförföljt armband. Det är väl tacken för att det är precis vad jag letat efter länge. KÖpte det vid Gruvan för 30 spänn. En vecka senare gick gummibandet sönder men tapper som jag var köpte jag i onsdags en ny tråd och ett spänne (för att slippa slitet-gummibands-problemet) för mer än dubbelt så mycket som armbandet kostade. Nöjd som jag var hade jag förstås på mig det både torsdag och fredag. På lördag morgon upptäckte jag dock att jag inte längre hade det på mig, detta utan att minnas att jag tagit av mig det när jag lagt det... Man får hoppas att det finns någon lycklig person som går runt i Uppsala med ett vitt pärlarmband. Annars ligger det väl nedtrampat i leran. :(
I lördags köpte jag nya pärlor på Panduro och har gjort ett nytt armband som ser nästan likadant ut. Hoppas detta får ett bättre öde.

Supermysig kväll igår på Kulturnatta. Fick faktiskt en liten aning om varför man bestämmer sig för att stanna kvar i denna charmiga lilla stad vi bor i. Att 10.000 invånare (plus minus några) kan lyckas samla så mycket bra musik. KÖrsång, orkester, storband och andra band. Mys- och gladfaktor till 1000!
Att jag sen jobbat hela dagen innan och gjort mina tre första guidturer i gruvan som gick toppen och satte min trevlighetsbarometer på max gjorde bara saken bättre. Kanske att man skulle jobba jämt? Då kanske trevligheten skulle fastna för alltid. :)

Kvällen avslutade med te och lite skvaller hemma hos bästa S. Det är så härligt med helg!

Jag älskar mitt rum! Att komma hem och sitta och njuta är nog bland det bästa som finns. Är få ställen där jag känner mig så trygg som här. Det är bara att hoppas man kommer hitta liknande platser i framtiden. :)

Igår och idag har jag spelat konserter för lågstadiebarn med Kulturskolans lärare och det har varit sjukt kul. Barn är en otroligt tacksam publik och det var lika högt juber varje gång vi aavslutade med "Keep on Walking". Trodde inte ens de skulle känna igen den låten. Ibland har man lite dålig koll. :P Själv spelade jag Titanic som "visa upp flöjt"-låten och fick lite jubel en konsert i alla fall. :P